Är känsloreglering viktigare än craving?

Många patienter beskriver att de återfaller därför att suget blev för starkt. Därför har craving länge varit ett självklart fokus inom återfallsprevention.

Samtidigt visar forskningen att återfall sällan börjar med craving. Ofta föregås det av en period där stress, negativa känslor och försämrad självreglering gradvis förändrar individens förutsättningar att använda de strategier som tidigare fungerat. Det innebär att känsloreglering kan vara ett minst lika viktigt behandlingsmål som att minska själva suget.

Vad är känsloreglering?

Känsloreglering handlar om vår förmåga att:

• identifiera känslor,

• förstå vad de signalerar,

• tolerera obehag,

• påverka hur vi reagerar på dem.

Det innebär inte att undvika känslor eller försöka bli av med dem.

Tvärtom handlar det om att kunna uppleva även starka känslor utan att automatiskt försöka förändra dem genom alkohol eller droger.

När substansen blir en strategi

För många personer med skadligt bruk fyller substansen en funktion.

Den kan dämpa ångest.

Minska stress.

Skapa lugn.

Bryta ensamhet.

Eller ge en tillfällig paus från skam och självkritik.

Problemet är att strategin fungerar kortsiktigt men samtidigt gör det svårare att utveckla andra sätt att hantera känslor.

Över tid riskerar individens repertoar att bli allt smalare.

När känslobelastningen sedan ökar finns färre alternativ kvar.

Varför räcker inte kunskap?

Många patienter vet mycket väl vad de borde göra när de mår dåligt.

De kan beskriva sina högrisksituationer.

De känner till sina copingstrategier.

De har ofta en genomarbetad återfallsplan.

Ändå används den inte alltid när belastningen blir hög.

En viktig förklaring är att starka känslor påverkar både uppmärksamhet, impulskontroll och beslutsförmåga. När stress och affekt tar över blir det svårare att använda de färdigheter som personen faktiskt har lärt sig. Därför behöver behandlingen innehålla träning i att hantera känslor – inte bara kunskap om återfall.

Vad betyder detta för behandlare?

Den här kunskapen flyttar fokus från frågan:

"Hur får vi personen att stå emot suget?"

till frågor som:

• Vilka känslor föregår oftast återfallen?

• Hur märker personen att belastningen börjar öka?

• Vilka strategier fungerar innan känslorna blivit överväldigande?

• Hur kan vi träna dessa färdigheter i vardagen?

Det innebär också att behandlingen behöver ge utrymme för praktisk träning, inte enbart psykoedukation.

Färdigheter behöver tränas

Forskningen talar för att känsloreglering inte utvecklas genom insikt ensam.

Den utvecklas genom upprepade erfarenheter.

Att stanna kvar i en känsla.

Att pröva en ny strategi.

Att upptäcka att obehaget faktiskt går över utan substansbruk.

Det är dessa erfarenheter som gradvis bygger upp tilliten till den egna förmågan.

Slutsats

Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att svårigheter med känsloreglering är en central del av många substansbrukssyndrom och ett viktigt mål för behandling. Craving är fortfarande en betydelsefull riskmarkör, men den uppstår sällan isolerat. Ofta är den en del av en större process där stress, negativa känslor och nedsatt självreglering samverkar.

Kanske är därför den viktigaste frågan inte:

"Hur minskar vi suget?"

Utan:

"Hur hjälper vi personen att hantera det som gör att suget uppstår?"

Referenser

Aldao, A., Nolen-Hoeksema, S., & Schweizer, S. (2010). Emotion-regulation strategies across psychopathology: A meta-analytic review. Clinical Psychology Review, 30(2), 217–237.

Berking, M., & Wupperman, P. (2012). Emotion regulation and mental health: Recent findings, current challenges, and future directions. Current Opinion in Psychiatry, 25(2), 128–134.

Gross, J. J. (2015). Emotion regulation: Current status and future prospects. Psychological Inquiry, 26(1), 1–26.