Vad innebär samsjuklighet – och varför är det så vanligt vid skadligt bruk och beroende?
Samsjuklighet mellan psykisk ohälsa och skadligt bruk eller beroende är vanligt. Ändå har dessa tillstånd länge behandlats som om de vore separata.
Forskningen visar att de ofta utvecklas tillsammans och påverkar varandra. Därför är kunskap om samsjuklighet en grundförutsättning för effektiv utredning, behandling och återhämtning (SBU, 2025).
Vad innebär samsjuklighet?
Samsjuklighet innebär att en person samtidigt har skadligt bruk eller beroende och minst en annan psykiatrisk diagnos, exempelvis depression, ångestsyndrom, ADHD, PTSD eller bipolär sjukdom (Socialstyrelsen, 2025).
Det handlar inte bara om att två diagnoser förekommer samtidigt. Tillstånden påverkar ofta varandra och kan förstärka varandras konsekvenser. Psykisk ohälsa kan öka risken för substansbruk, samtidigt som alkohol och andra droger kan utlösa eller förvärra psykiska symtom. Därför behöver båda tillstånden uppmärksammas när en person utreds eller behandlas.
Det är också viktigt att skilja mellan psykiska symtom som orsakas av ett pågående substansbruk och en självständig psykiatrisk sjukdom. En säker bedömning kräver därför ofta uppföljning över tid.
Hur vanligt är samsjuklighet?
Samsjuklighet är betydligt vanligare än många tror. Internationella studier visar att mellan ungefär hälften och två tredjedelar av personer som söker behandling för beroende samtidigt har minst en annan psykiatrisk diagnos. På motsvarande sätt löper personer med psykisk sjukdom betydligt högre risk att utveckla skadligt bruk eller beroende än befolkningen i övrigt (SBU, 2025; NICE, 2016).
Den exakta förekomsten varierar mellan olika diagnoser och verksamheter, men forskningsläget är tydligt: samsjuklighet är så vanligt att vårdpersonal bör utgå från att båda problemen kan förekomma tills motsatsen är visad.
Personer med samsjuklighet har dessutom ofta större vårdbehov, högre sjukdomsbörda och mer komplex problematik än personer som enbart har beroende eller en psykiatrisk diagnos.
Varför utvecklas samsjuklighet?
Det finns ingen enskild förklaring till varför samsjuklighet uppstår. Forskningen pekar i stället på flera samverkande biologiska, psykologiska och sociala mekanismer (SBU, 2025).
Gemensam genetisk sårbarhet, neurobiologiska faktorer och ogynnsamma uppväxtvillkor kan öka risken för både psykisk sjukdom och beroende. Samtidigt kan psykisk ohälsa göra att alkohol eller droger används för att dämpa ångest, nedstämdhet eller sömnsvårigheter. Även om detta ibland ger en kortvarig lindring leder det ofta till att problemen förstärks på längre sikt.
Det omvända sambandet är också väl belagt. Långvarigt bruk av alkohol eller andra droger kan påverka hjärnans funktion och bidra till utvecklingen av exempelvis depression, ångest eller psykotiska symtom. För många personer utvecklas därför ett ömsesidigt förstärkande förlopp där psykisk ohälsa och substansbruk vidmakthåller varandra.
Forskningen visar också att flera gemensamma riskfaktorer, såsom traumatiska livshändelser, social utsatthet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kan bidra till att båda tillstånden utvecklas. Hur stor betydelse respektive faktor har varierar mellan olika individer.
Varför är samsjuklighet viktig att upptäcka?
Samsjuklighet påverkar både prognos och behandling. Personer med samsjuklighet har i genomsnitt högre risk för återfall, fler vårdkontakter, sämre fysisk hälsa och ökad risk för suicid jämfört med personer som endast har ett av tillstånden (Socialstyrelsen, 2025).
Samtidigt visar forskningen att många förbättras när båda problemen identifieras och behandlas. Om behandlingen enbart fokuserar på beroendet riskerar psykiska symtom att försvåra återhämtningen. Om fokus i stället enbart ligger på den psykiatriska diagnosen kan ett pågående substansbruk minska effekten av behandlingen.
Detta är en viktig förklaring till att både svenska och internationella riktlinjer betonar vikten av att uppmärksamma båda tillstånden tidigt och planera vården utifrån individens samlade behov (SBU, 2025; Socialstyrelsen, 2025).
Vad betyder forskningen för klinisk praxis?
Den viktigaste slutsatsen är att samsjuklighet bör betraktas som något vanligt snarare än som ett undantag. Yrkesverksamma inom psykiatri, beroendevård, socialtjänst och primärvård behöver därför rutinmässigt uppmärksamma både psykisk ohälsa och substansrelaterade problem.
Forskningen visar också att personer med samsjuklighet ofta har mer komplexa vårdbehov än vad traditionellt uppdelade vårdsystem är utformade för. Ett respektfullt bemötande, kontinuitet och samordning mellan olika aktörer skapar bättre förutsättningar för utredning, behandling och återhämtning.
Hur en sådan integrerad behandling bör organiseras är en fråga som behandlas närmare i nästa artikel i denna serie.
Slutsats
Samsjuklighet mellan psykisk ohälsa och skadligt bruk eller beroende är vanligt och bör ses som en naturlig del av det kliniska arbetet inom både psykiatri, beroendevård och socialtjänst. Forskningen visar att tillstånden ofta utvecklas genom flera samverkande biologiska, psykologiska och sociala faktorer och att de påverkar varandra över tid.
Den viktigaste praktiska slutsatsen är därför att båda tillstånden behöver uppmärksammas redan från första kontakten med vården. En helhetssyn på individens situation skapar bättre förutsättningar för rätt utredning, rätt behandling och en mer hållbar återhämtning.
Referenser
National Institute for Health and Care Excellence. (2016). Coexisting severe mental illness and substance misuse: Community health and social care services (NG58).
SBU. (2025). Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd.
Socialstyrelsen. (2025). Nationellt vård- och insatsprogram (NIP): Samsjuklighet.
Vidare läsning
Substance Abuse and Mental Health Services Administration. Integrated Treatment for Co-Occurring Disorders (Evidence-Based Practices Toolkit).
World Health Organization. Mental health, brain health and substance use.