Samsjuklighetsreformen 2028 – från ansvar till kompetens
Samsjuklighetsreformen ska ge personer med skadligt bruk eller beroende en mer sammanhållen vård. Men reformen avgörs inte bara av vem som får ansvar – utan av om verksamheterna har rätt kompetens och arbetssätt.
Samsjuklighetsreformen 2028 i korthet
Reformen träder i kraft den 1 januari 2028 (Regeringen, 2026a; Riksdagen, 2026).
Regionerna får ett tydligare ansvar för behandling av skadligt bruk och beroende som är hälso- och sjukvård (Regeringen, 2026b).
Kommunerna ansvarar fortsatt för socialtjänstens stödinsatser, exempelvis socialt stöd i vardagen (Socialstyrelsen, 2026).
Beroendevården ska kunna ges samordnat med annan psykiatrisk vård (Regeringen, 2026b).
Kommuner och regioner behöver kartlägga befintliga insatser, ansvarsfördelning och kompetens före 2028.
Vad förändras 2028?
Från den 1 januari 2028 får regionerna ett tydligare ansvar för den behandling av skadligt bruk och beroende som är hälso- och sjukvård. Kommunerna ansvarar fortsatt för socialtjänstens stödinsatser. Beroendevården ska också kunna ges samordnat med annan psykiatrisk vård (Regeringen, 2026b; Riksdagen, 2026).
Det innebär inte att regionerna ”tar över all beroendevård”. Reformen tydliggör framför allt gränsen mellan behandling och stöd.
Socialstyrelsen har därför tagit fram ett särskilt kunskapsstöd om vad som bör räknas som behandling respektive socialt stöd. För kommuner och regioner innebär det att befintliga insatser behöver kartläggas och ansvarsfördelningen bli tydligare inför 2028 (Socialstyrelsen, 2026).
Men när ansvaret är fördelat återstår nästa fråga: finns kompetensen för att genomföra behandlingen?
Vad kan reformen betyda för personer med samsjuklighet?
För personer med samsjuklighet är målet att reformen ska minska glappen mellan beroendevård och psykiatri. När ansvaret blir tydligare ökar möjligheten att få behandling för skadligt bruk eller beroende samordnad med behandling för annan psykisk ohälsa.
Det kan innebära färre övergångar där personen själv behöver bära ansvaret för att hålla ihop kontakter, remisser och planering. Samtidigt kommer många fortfarande att behöva socialt stöd från kommunen, exempelvis kring boende, ekonomi, sysselsättning och vardagsstruktur.
Närstående har ofta en viktig roll i att upptäcka försämring, motivera till kontakt och ge stöd i vardagen. Därför behöver reformen också följas av tydliga vägar till stöd för närstående, så att deras belastning minskar och deras roll blir hållbar över tid.
Reformen berör särskilt
Personer med skadligt bruk eller beroende och samtidig psykisk ohälsa.
Närstående.
Kommunal socialtjänst.
Regional psykiatri och beroendevård.
Primärvård.
Privata utförare som arbetar med behandlings- eller stödinsatser.
Samsjuklighet kräver rätt behandlingskompetens
Personer med samsjuklighet har ofta problem som påverkar varandra. Depression, PTSD, ADHD eller annan psykisk ohälsa kan påverka substansbruket, samtidigt som alkohol eller andra droger kan försvåra behandling och återhämtning.
SBU systematiska översikt från 2025 omfattar 120 randomiserade studier. Den visar att psykologiska och psykosociala behandlingar kan minska substansbruk och psykiska symtom, även om resultaten varierar mellan diagnoser och behandlingar. För vissa grupper finns stöd för bland annat KBT och integrerad behandling, där beroendet och den psykiska ohälsan behandlas samtidigt (SBU, 2025).
Det betyder att personalen behöver mer än grundläggande beroendekunskap. De behöver kunna upptäcka samsjuklighet, förstå hur problemen påverkar varandra och anpassa behandlingen efter psykiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Vilka metoder behöver verksamheterna kunna erbjuda?
När regionerna får ett tydligare behandlingsansvar behöver de också säkerställa tillgång till strukturerade och kunskapsbaserade behandlingsmetoder.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer omfattar bland annat motiverande samtal (MI), Motivational Enhancement Therapy (MET), KBT, återfallsprevention (ÅP) och Community Reinforcement Approach (CRA), beroende på målgrupp och problematik (Socialstyrelsen, 2019).
Inför reformen behöver verksamheterna därför kunna svara på tre frågor: Vilka metoder behöver vi erbjuda? Vilken kompetens har vi redan? Vad behöver vi utveckla före 2028?
Vad är behandling – och vad är stöd?
En viktig del av reformen är att skilja tydligare mellan behandling och socialt stöd.
Behandling syftar till att påverka själva beroendet eller den psykiska problematiken och hör till hälso- och sjukvårdens ansvar. Socialt stöd handlar mer om personens livssituation och vardagsfunktion, exempelvis boende, ekonomi, sysselsättning och social struktur.
Om en person får återfallsprevention för alkoholberoende är det normalt en behandlingsinsats. Om samma person behöver stöd att klara boende, ekonomi eller daglig struktur är det normalt socialt stöd. Om båda behoven finns samtidigt krävs samordning snarare än att personen skickas mellan huvudmän.
I praktiken kan gränsen ändå vara svår. Därför behöver verksamheter titta på insatsens syfte, innehåll och målgrupp, inte bara vad den brukar kallas.
CRA är exempelvis en strukturerad behandlingsmetod riktad till personen med alkohol- eller drogproblem. CRAFT – Community Reinforcement and Family Training – riktar sig i stället till närstående. Metoden syftar bland annat till att hjälpa närstående att förändra sitt eget agerande, minska belastningen och öka möjligheten att personen med beroende söker behandling.
CRAFT är alltså inte detsamma som allmänt anhörigstöd. Det är en strukturerad insats med ett tydligt innehåll och mål. Inför 2028 blir det därför viktigt att tydliggöra vem insatsen riktar sig till, vad den ska åstadkomma och vilken huvudman som ska ansvara för den.
Utbildning räcker inte – metoderna måste implementeras
Här finns en viktig risk i omställningen.
En verksamhet kan utbilda många medarbetare i exempelvis samsjuklighet, MI eller återfallsprevention (ÅP) utan att metoderna ett år senare används regelbundet eller med tillräcklig kvalitet.
Implementeringsforskning visar att utbildning i sig sällan räcker för att skapa varaktig förändring. Personalen behöver också organisatoriskt stöd, möjlighet att träna, återkoppling och uppföljning (Lau et al., 2015).
I praktiken behöver kompetensutveckling därför ses som en kedja:
Utbildning → träning → återkoppling → metodstöd → uppföljning → vidmakthållande
För vissa metoder går kvaliteten också att följa konkret. Inom MI kan exempelvis samtal analyseras och användas för återkoppling på behandlarens färdigheter. Andra metoder kan följas genom handledning, metodstöd och strukturerad uppföljning.
Det är först när ett arbetssätt faktiskt används i vardagen som utbildningen har blivit en förändring av vården.
Ett verktyg för att självständigt analysera MI-samtal med kodning och feedback är Samtalsstudion, där MITI-kodning görs med hjälp av AI.
Vad behöver kommuner och regioner göra nu?
Förberedelserna inför 2028 behöver därför bli en konkret handlingsplan, inte bara en fråga om organisation och ansvar. Ett praktiskt sätt är att arbeta igenom följande checklista och koppla varje punkt till ansvarig funktion, tidsplan och uppföljning.
Kartlägg nuvarande insatser. Lista vilka behandlings- och stödinsatser som finns i dag, vilka målgrupper de riktar sig till, vem som utför dem och hur de dokumenteras.
Klassificera behandling, socialt stöd och närståendeinsatser. Bedöm varje insats utifrån syfte, innehåll och målgrupp: är den främst behandling, socialt stöd eller en strukturerad insats för närstående?
Identifiera kompetensgap inom samsjuklighet. Gå igenom vilken kompetens som finns kring skadligt bruk, beroende, psykiatriska tillstånd, integrerad behandling och anpassning vid kognitiva eller sociala svårigheter.
Säkra metodstöd för centrala arbetssätt. Besluta vilka metoder verksamheten behöver kunna erbjuda, exempelvis MI, MET, KBT, SAM, ÅP, CRA och CRAFT, och planera för utbildning, träning, handledning och återkoppling.
Skapa gemensamma remiss- och samverkansrutiner. Tydliggör hur kommun och region ska remittera, samplanera, dela relevant information och hantera övergångar när både behandling och socialt stöd behövs.
Planera uppföljning av metodtrohet och resultat. Bestäm hur ni ska följa om metoderna används som avsett, om ansvarsfördelningen fungerar och om insatserna leder till de resultat verksamheten vill uppnå.
Gör handlingsplanen tidsatt. Ange vad som ska vara klart före 2028, vad som behöver prioriteras först och hur arbetet ska hållas vid liv efter att den nya ansvarsfördelningen har börjat gälla.
Det är steg som behöver tas före 2028 – inte när den nya ansvarsfördelningen redan har börjat gälla.
För att mer konkret tydliggöra hur nuläget ser ut och vad som behöver prioriteras i just er verksamhet kan man använda sig av ett implementeringsverktyg. Efter att man besvarat ett antal frågor får man en konkret rapport och handlingsplan utifrån nuläget.
Slutsats
Samsjuklighetsreformen förändrar ansvarsfördelningen, men det räcker inte att flytta ansvar mellan kommuner och regioner. Verksamheterna behöver också ha kompetens att arbeta med samsjuklighet och tillgång till relevanta behandlingsmetoder.
Inför 2028 behöver fokus därför ligga på tre områden: samsjuklighetskompetens, evidensbaserade behandlingsmetoder och fungerande implementering. Samtidigt behöver gränsen mellan behandling, socialt stöd och strukturerade insatser för närstående bli tydlig.
Den avgörande frågan är inte bara vem som får ansvaret – utan om verksamheterna har byggt den kompetens och de arbetssätt som krävs för att det nya ansvaret ska märkas för personen som behöver vård och stöd.
Referenser
Lau, R., Stevenson, F., Ong, B. N., Dziedzic, K., Treweek, S., Eldridge, S., et al. (2015). Achieving change in primary care—effectiveness of strategies for improving implementation of complex interventions: Systematic review of reviews. BMJ Open, 5(12), e009993.
Regeringen. (2026a). Samsjuklighetsreformen.
Regeringen. (2026b). En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd (Prop. 2025/26:251).
Riksdagen. (2026). En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd (Prop. 2025/26:251).
SBU – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. (2025). Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd (SBU Utvärderar 372).
Socialstyrelsen. (2019). Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende.
Socialstyrelsen. (2026). Vad bör räknas som behandling respektive stöd?